Tiden läker inga sår.
11 månader sen jag låg där, precis som du gjorde, och vänta på att ett mirakel skulle komma till världen. Lyckan var så total, så obeskrivlig! Äntligen var våra barn här, och så vi hade längtat, pratat och planerat! Nu började livet!
Alla som kände dig vet hur medveten du var om framtiden, om allt som låg framför dig, du hade alltid full koll, och du var alltid själv redo och beredd på vad som komma skall! Och jag älskade våra samtal som innehöll allt från förvirring angående barnbajs till kontroll ang uppfostran. Du hade alltid full koll, till skillnad från mig, som alltid säger "äsch, det löser sig nog".
Isabella är så underbar Caroline, och för varje gång jag träffar henne är jag så otroligt tacksam, att du gav oss denna gåva, denna underbara lilla individ, som redan nu visar en stark personlighet, precis som dig, som den du var och är för mig, nu och för alltid!
Men jag saknar dig! Jag saknar dig något otroligt!
Jag har så svårt att prata om dig som att du inte finns här. Jag blir ledsen, arg.. Och sen ledsen igen. Livet är, och kommer alltid att vara, otroligt orättvist!
För mig kommer du alltid finnas här, jag känner din närvaro varje dag. Att förlora dig är det jobbigaste som någonsin hänt mig, men jag lovar att leva efter allt du lärt mig, efter allt du sagt. Och hur mycket jag än saknar din närvaro så vet jag att du alltid kommer finnas vid min sida och stötta mig i både med- och motgångar. ❤