älskade, älskade du..
Vi har alltid haft så roligt tillsammans. Jämt när du var hos mig på jobbet så hördes vi långt ut i gallerian! Och våra ungdomsfester i våra unga dagar! Kommer ihåg när jag var ganska nyfylld 18åring och vi hade varit ute på Hugo, och eftersom vi bodde gårdarna brevid varandra delade vi alltid taxi när vi skulle hem. Men den här natten var vi inte alls trötta, så vi stog kvar vid vändplanen på våran gata och dansade och sjöng! Och våra mysiga semestrar, och dom som var mindre mysiga. Kommer ihåg resan ner till västkusten, eller om det var skåne, då det bara öste ner regn hela tiden, så det var översvämning överallt! Och vi som skulle tälta, vilken tur att Stefan löste det så vi fick låna ett hus och slapp åka hela vägen hem. Inget dåligt hus heller, minns när vi fick syn på jacuzzin i badrummet - vi blev helt lyriska och hoppade i den direkt! Och våran sista kväll så satt vi och drack vin till morgonkvisten. Vi hade alltid så roligt, och gjorde dom mest simpla situationerna till dom roligaste!
Jag minns så väl när vi började prata om barn, och när vi blev gravida samtidigt hade vi så mycket att dela som förstagångsförälder. Kommer ihåg när vi satt i telefon i timtal och pratade vagnar, blöjor, skötbord och rutiner. Det var ju en helt ny värld och det var så kul att vi fick dela både glädje och nervositet tillsammans.
Sen kom den där jävla cancern. Helt plötsligt förvandlades längtan och lyckan till ett dagligt kämpande. Och som den kämpe du var så gav du inte upp, du läts inte brytas ner, du skulle ju klara det här! Vi skulle ju se våra barn växa upp tillsammans, klaga om sömnlösa nätter och ålderstrots. Vi skulle åka på semester tillsammans, ha mysiga utflykter och skapa massa fler minnen. Trots allt, så gav du aldrig upp hoppet, du höll hårt i dina drömmar och lät dig inte besegras, och det är just det jag älskar med dig.
När jag fick veta att det inte gick mer, att det "inte fanns något mer att göra", så stannade hela min värld. Vadå, ska hon inte bli frisk? Carro ska ju klara det här, det finns inget annat alternativ, det har hon sagt själv.
Att du inte längre finns här är för mig overkligt. Jag kommer aldrig förstå det. Ditt liv hade ju bara börjat! Det är så orättvist! Så mycket du fick lida ska ingen behöva göra, ingen ska behöva genomgå sån smärta.
Älskade Caroline, jag lovar att leva efter dina kloka råd, att aldrig ta något för givet, aldrig nöja sig med det lilla och att hela tiden sträva mot nya mål. Jag ska berätta för Isabella om vilken underbar människa du var, dela med om våra minnen och jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta.
Alltid ❤
Så himla fint skrivet min fina kusin, hon var en sån glad o härlig människa. Hon var inte värd detta, hon kommer bli saknad av så många pga vilken underbar människa hon var! Så snäll mot alla o positiv till allt ❤